Blogg D: Elements of journalism

Det känns som att journalistiken har försämrats när man läser The Element of Journalism (Kovach och Rosenstiel) och introduktionen till den här blogguppgiften. Men har de traditionella medierna någonsin levt upp till den standard som formuleras i The Elements of Journalism? Åtminstone under min livstid tycker jag att svensk media såväl som amerikansk har haft svårigheter med minst tre av de journalistiska budorden som Kovach och Rosenstiel formulerar.

• Journalism's first obligation is to the truth.

• Its first loyalty is to citizens.
• Its practitioners must maintain an independence from those they cover.

Har inte olika medier alltid varit formade av politiska och i vissa fall religiösa värderingar? Och av journalisternas fördomar? Är det något nytt att medierna är påverkade av dem som finansierar dem? Det är tydligare i USA än i Sverige i och med exempel som Fox News Channel. Men med färre svenska utrikeskorrespondenter och ökad användning av nyheter från amerikanska nyhetsbyrån AP är det väl svårt att förneka att det är en verklighet även i Sverige?

Vem kan förneka, oavsett politisk sida, att konflikten mellan Israel och Palestina fortfarande är ett av de mest talande exemplen där medias rapportering tycks vara formad av både politk, ekonomiska intressen, religiös övertygelse, rena fördomar och brist på eget utforskande på plats?

Det är naturligtvis fel att det ska behöva vara så. Men går det att undvika?

Kovach och Rosenstiel citerar (s.40) Richard Harwood som säger att det finns sanningar som är lättare att berätta objektivt än andra. Vilket lag som vann en fotbollsmatch och med vilket resultat är oftast lätt. “But the story of why the Giants lost can be told in a hundred different ways-each story being written through a different lens that is fogged over by stereotypes and personal predilections.”

Som väl är har det funnits en mångfald inom media. Olika tidningar, olika kanaler och olika reportrar har rapporterat med olika vinklar om samma händelser. Detta bör fortsätta finnas, i brist på efterlevnad av de journalistiska budorden.Nu upprätthålls denna balans av extrema parter som Fox news och Al-Jazeera eller Svenska Dagbladet och Arbetarnas fria. Jag efterlyser fler aktörer.

På senaste tid har vi dessutom fått en version av de traditionella medierna och en annan av de “sociala medierna” i en del frågor.

Gammelmedia har missat något, visar de samstämmiga kommentarerna på nätartiklar från flera olika länder om Wikileaks och Julian Assange.

Som denna kommentar på DN-artikeln “Julian Assange – högaktad och högmodig”, 9 dec 2010:

"Det är inte konstigt att media pratar så mycket mer om Julian Assange och Wikileaks än om vad dokumenten avslöjar. "Shoot the messenger" genom att svärta ned deras rykte, sprida desinformation och få bort fokus från det som räknas. Det viktigaste som Wikileaks har avslöjat i diplomathärvan enligt mig är det förakt för demokrati som världens ledare visar, Sveriges hemliga inofficiella samarbete med USA, fransk minister lovar att stanna i Afganistan till "tidens slut" trots att 80% är emot kriget."
JL 14:92, 11 december 2010.

Vilka tror vi att nyhetskonsumenterna känner mest förtroende för? Det är lättare att identifiera sig med de skribenter som utgör de “sociala medierna”. De är ju vi själva. På så sätt tillskrivs de mer äkthet.

Det är bra att gammelmedia inte viker sig för opinionen och bara stryker läsarna medhårs. Det är medias uppgift att tillföra fler uppgifter och nytt ljus. Jag välkomnar Assangekritiska porträtt och en allsidig rapportering om våldtäktsanklagelserna.

Men varför har så få tidningar och TV- och radiokanaler lyft fram innehållet i de komprometterande Wikileaksdokumenten? Varför har desamma istället lyft fram häxjakten på Julian Assange som huvudnyhet? Fokus ligger på vilket potentiellt (och högst eventuellt) hot Wikileaks utgör mot diplomatin och amerikanska militärer. Jag förstår inte varför journalistiken inte ställer sig på journalistikens sidan.

Är företrädarna för gammelmedia helt enkelt avundsjuka på Julian Assange? Wikileaks har enligt Julian Assange släppt fler hemliga dokument än samlad pappersmedia har gjort genom hela tidningshistorien.

Dessutom verkar Assange och hans kollegor på nätet. Det tycks gå kalla kårar utmed pappersmedias ryggrad. Nätet är ett område man ligger efter på. Ett hot med andra ord.

Det är glädjande att mängder av nyhetskonsumenter världen över inte accepterar detta.

Kovach och Rosenstiel pratar om hur den objektiva sanningen är något som byggs upp över tid. (s.44) Allt eftersom man får fler pusselbitar på plats.

Jag skulle vilja tilläga att den objektiva sanningen byggs upp av flera aktörer som samverkar. Olika media med olika vinklar, i dialog med nyhetskonsumenterna och sociala medier.

Som det sista budordet i The Elements of Journalism säger:

“Citizens too, have rights and responsabilities when it comes to the news.”

PS. Mitt nyårslöfte för 2011 är en bojkott av dn.se fastän den är den mest strukturerade av de svenska nyhetssajeterna. De har låtit sin kommentarfunktion ligga nere alltför lång tid för ett normalt “byte av plattform” samt tagit bort de hundratals läsarkommentarerna på artiklarna om Wikileaks och Julian Assange.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Journalistens politiska agenda
- Günter Wallraffs Längst därnere och Åsne Seierstads Ängeln i Grozny

Som i Liza Marklund-debatten hos publicistklubben (http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/) uppehåller jag mig vid vad skribenten utger sig för att komma med. Min utgåva av Günter Wallraffs Längst därnere (Pocky 2003) har ett förord som konstaterar att situationen för migrantarbetare inte förändrats sedan boken kom ut 1985. Jag kan inte som debattrabiata Annika Widebäck och Jan Guillou fastna i huruvida boken kallas reportage, roman eller dokumentärroman. Dels för att här inte finns några etiketter, dels för att det är ointressant då flertalet läsare ändå inte vet skillnaden. Gör ens alla författare det?

Nu handlar det ändå om Wallraff. Och när det handlar om journalisten som gett upphov till ett nytt verb i SAOL, att wallraffa, är inte debatten kring Liza Marklund helt applicerbar. Wallraff har nästan genomgående fått domslut till sin fördel när företagen han granskat stämt honom för förtal. Även då hans metoder tangerat gränsen för vad som är lagligt har domstolen hänvisat till allmänintresset.
När jag läser om hur Günter Wallraff förklädd till turkisk arbetskraftinvandrad infiltrerar byggnads-, snabbmats- och läkemedelsbranschen förväntar jag mig sålunda ett reportage, jag läser det som ett dokument över vad han faktiskt har upplevt i sin roll som Ali.

Wallraff förtydligar att ”samtalen med kyrkans funktionärer är autentiska” så att jag inte ska tänka att ”nu har han väl ändå överdrivit” och börja tvivla på hela bokens sanningshalt, i samband med att katolska präster jagar Ali på dörren då han vill låta sig döpas in i gemenskapen.

Som i vilket sammanhang som helst sätter en liten ”lögn” hela vårt förtroende i gungning. Ifall det i efterhand skulle komma fram faktafel skulle jag känna mig lurad. Det står ingenstans att boken är en exakt återgivelse av den så svårdefinierade ”sanningen” eller att Wallraff inte skulle ha överdrivit för att förtydliga sitt budskap. Men boken ger ett tydligt sken av att hålla sig till vad som hänt.

Hela min uppfattning om kriget i Tjetjenien grundades på Åsne Seierstads bok Ängeln i Grozny när den kom ut. När jag möter ryssar som tycks någolunda intresserade av politik försöker jag försiktigt få en bild av deras syn på kriget. Även de mest globalt, pacifistiskt vänsterorienterade försvarar Ryssland och kriget mot ”terroristerna.” Några tjetjener har jag av förklarliga skäl inte kunnat fråga här på hemmaplan. Medias bevakning av landet är död. Kritiska röster mot kriget har tystats.

Åsne Seierstads försvar av tjetjenerna vill jag alltså kunna lita på. Även om jag inte litar på media och föredrar att uppleva allt själv, vilket jag också har gjort på många platser, så har Åsne gjort det jag själv inte hunnit. Hon har varit i Tjetjenien.

Hon har också varit i Kabul och Bagdad. Ifrån Bagdad handlade boken mest om hennes egna upplevelser som inte fått plats i nyhetsrapporteringen. I Kabul om en familj och en bokhandlare som gick till attack mot Åsnes bok. Minnen från den debatten talar dessvärre inte till hennes fördel.

Vad vill man med en reportagebok? När man som Åsne Seierstad skriver om människor långt bort som inte förstår bokens tryckspråk är det förstås extra lockande att slipa historien för effektens skull. För att få en bättre historia. Mer genomslag. Fler läsare. Det vill säga fler sålda böcker och mer pengar om man ser det ur ett kommersiellt syfte. Större påverkan och samhällsdebatt om man ser det som ett ädelt syfte. Åsne hävdar i efterordet till Ängeln i Grozny att bokens vuxna centralfigurer godkänt texten. Är det praktiskt möjligt?

Att det inte finns en objektiv sanning utgår jag från att vi inte behöver debattera. En journalist väljer alltid sin vinkel. Men hur ska jag veta om boken beskriver det som utspelat sig framför reporterns ögon eller om inte ens det stämmer.
Överdriver Åsne Seierstad i Ängeln i Grozny? Jag vill veta om Günter Wallraff någongång överdriver. Förändrar överdrifter och förenklingar innebörden i det som skildras? Jan Guillou säger att han sysslat med att blanda fakta och fiktion sedan 1971. Han har uttryckt att han använder faktaluckorna, där information saknas, till att fylla ut med fiktion. För att förtäta en historia kan det säkert underlätta att väva samman två människoöden till en person för att få färre karaktärer. Men det är fortfarande saker som har hänt.
Och i vilken utsträckning kan jag förlita mig på mina källor? I Peru mötte jag en man som berättade om tortyren han utsatts för av militären vid en händelse i en kvarn under kriget. Att människor torterades i kvarnen har bekräftats från alla håll, däremot visade det sig att den här mannen inte säkert var med.

Som skribent gäller det att vara medveten om läsarnas förväntningar. Vilken etikett sätter jag på min berättelse? ”En sann historia” som på Liza Marklunds Gömda får garanterat många läsare att tro att det är ett reportage. ”Baserat på en sann historia” signalerar fortfarande att historien kan vara viktig för samhällsdebatten utan att detaljerna granskas minutiöst. Som läsare vill man inte bli lurad. Som människa över huvud taget vill man väl inte tro på något och sedan upptäcka att man blivit uppsåtligt förd bakom ljuset, om det så är i ett högre syfte?

Vad blir resultatet? Trots att det inte är journalistens uppgift att komma med de politiska lösningarna, det äventyrar förmodligen objektiviteten, så torde hos den undersökande journalisten finnas en kalkyl av risker i relation till resultat. Förstör Günter Wallraff sin rygg på kolverket och sitt immunförsvar som försökskanin hos läkemedelsföretagen för att förändra någonting? Blir samhället bättre av dessa insatser eller blir det åtminstone inte sämre? Jag vill ha en indikation på vad resultatet blivit, hur svårmätt det än må vara.

Varför gör de det? Är det i solidaritet med tjetjenerna eller sanningens tjänst Åsne Seierstad åker till krigen?

Vilka är drivkrafterna och motiven hos journalister som utsätter sig för livsfara för att uppdaga undanhållen, obekväm information? Överdriver Åsne och Wallraff någon gång sin egen insats, farorna de utsätter sig för, för att få större hjältepatos? Det kanske bidrar till fler läsare. Är det så farligt ifall de gör det?

Rimligtvis ligger det i Liza Marklunds såväl som i Åsne Seierstads och Günter Wallraffs intresse att hålla en debatt vid liv. Fler människor känner sig nödgade att läsa boken för att se vad debatten handlar om. Fler människor uttrycker sina åsikter när debatten blir hätskare, både försvarare och de anklagande. Och det var väl det de ville? Få igång en debatt. Lyfta frågan om kvinnomisshandel, om de glömda tjetjenernas situation och migrantarbetarna i världens modernaste Europa. Ju längre debatten pågår, desto bättre alltså för skribenten. Så Liza Marklund kan kosta på sig att kasta ur sig motsägelser som ”Allt är sant” och ”Det är inte en journalistisk, utan skönlitterär text”. Hon balanserar mellan att skapa debatt och inte förlora trovärdigheten.

Från Wikipedia: Wallraffa är en svenskspråkig beteckning för en journalistisk arbetsmetod där en reporter uppträder under falsk identitet för att på så sätt få material till reportage eller böcker. Begreppet syftar på den tyske journalisten och författaren Günter Wallraff som sedan 1970-talet har publicerat en mängd reportage och böcker som bygger på att han, ofta utklädd, har levt en tid i den miljö som han vill skildra. På så sätt har han skaffat sig erfarenheter och underlag till reportage som till exempel beskriver situationen för invandrare som lever utan uppehållstillstånd. Arbetsmetoden har en lång historia. Ett tidigt svenskt exempel är Ester Blenda Nordström (signaturen Bansai) som år 1914 arbetade som piga på en bondgård. Hon publicerade sin historia i Svenska Dagbladet och i boken En piga bland pigor.

Blogg B: Etik i medierna

29 september 2010 11:42. En röd flagga blinkar till på Facebook. One new invitation. Det är ett evenemang som går ut på att tända ett ljus för en blond leende flicka som blickar ut på oss från presentationsfotot för evenemanget. Hon är namngiven, både för och efternamn. Det tar mig 30 sekunder att, inte bara hitta information om att hon försvunnit och troligen mördats, utan också en facebookgrupp där man pekar ut en tänkt mördare med flera foton, namn och födelsedata. Flertalet kommentarer på sidan är grovt rasistiska och starkt invandringsfientliga.

Media i lagens tjänst
Aftonbladet har tagit på sig deckarrollen. Jag hittar snabbt ett stort uppslag på tidningens webplats om mordet. All fakta sånär som på den anhållnes namn lämnas ut. Tjejens för och efternamn återfinns. Med dem får man med en snabb facebooksökning fram vem den misstänkte 22-åringen är.
"Vet du mer? Hör av dig till Aftonbladet" står att läsa under artikeln.

Den utpekade 22-årige mannen är anhållen skäligen misstänkt för mord. Om han så är skyldig, vilken funktion fyller det för oss andra att veta vem han var? Skulle det skydda oss på något sätt från att bli utsatta för samma sak? Åtminstone i teorin är det rättssystemets uppgift. Om han är oskyldig, är chanserna små att han får tillräcklig upprättelse i efterhand.

I bästa fall har man som ansvarig utgivare i ett namnpubliceringsdilemma, styrkan (och ekonomin) att säga som Matti Lilja, ansvarig utgivare på Piteå-tidningen. Han kommenterar huruvida tidningen skulle publicera namnet på den 50-åring som satt frihetsberövad för mordet på Carolin Stenvall: (Allmänintresse är inte nyfikenhet, 3 november 2008, Piteå-tidningen)

- Mitt svar i dag är: Inte än - men kanske senare. Låt säga att 50-åringen fälls för det brottet. Då skulle vi överväga en namnpublicering.

De pressetiska rekommendationerna påminner om att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.

- Det innebär inte, som många tror, ett förbud mot att publicera namn på en misstänkt om det har uppenbart allmänintresse. Det är en uppmaning att behandla den misstänkte korrekt och inte döma på förhand. Huvudregeln är att man ska skriva om allt som är av uppenbart allmänintresse. Sedan kan man göra undantag om skadan av publiciteten anses så stor att den tar över allmänintresset, säger Lilian Öhrström på DN. (Namn eller inte namn - en fråga om allmänintresse, 20 maj 2005, DN)

Allmänintresse och allmänt intresse
Är det allmänintresse eller bara allmänt intresse att få veta 22-åringens eller 50-åringens namn? De flesta av oss har en omättlig nyfikenhet att få veta allt. Det är min drivkraft bakom att studera journalistik. Men finns det en nytta i att vi får veta allt? Jag ställer mig bakom tidigare pressombudsmannens Olle Stenholms formulering (Allmänintresse - eller oemotståndlig nyfikenhet? 8 maj 2006, SvD):

- Jag gör åtskillnad mellan "allmänt intresse" och allmänintresse. Det förra kan vara vad som helst som intresserar människor, även skvaller. Allmänintresset ska vara något som folk har nytta av att känna till, något som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i.

Förespråkare för namnpublicering

- Svenska medier har gått med på alltför hårda regler för namns nämnande. De skadar alla utom brottslingen, säger medieforskaren Stig Hadenius. (Att inte publicera namn kan underlätta mord, 15 april 2008, DN)
Är det troligt att en tidigare namnpublicering på Engla Höglunds mördare hade kunnat förhindra mordet? Stig Hadenius argumenterar:

- På ansedda Washington Post i USA hävdar man att det finns två skäl att sätta ut namn och bild på brottslingar även innan de är dömda. Det ena är att det kan göra att vittnen blir medvetna om att de sitter inne med viktig information om den misstänkte. Det andra att helt oskyldiga kan bli misstänkta om medierna anonymiserar den häktade till att bli till exempel "42-åringen".

Om en namnpublicering kan skada människor ska man avstå såvida inte det uppenbara allmänintresset är ännu större, säger de etiska reglerna. Hadenius tycker att det kan vara minst lika angeläget att tänka efter vad som en utebliven namnpublicering kan innebära:

- Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam bara de vetat om faran.

Det är bra att Hadenius för upp debatten men kan han verkligen mena att vi bör styras av rädsla? Jag finner inte kopplingen mellan namnpubliceringen och mamman som låter sitt barn cykla ensam.

Främlingsfientlighet
När två unga killar, 17 och 15 år, anklagades för att ha mördat en homosexuell man i Malmö publicerade i synnerhet Aftonbladet så mycket information att det på en gång gick att få fram den ene killens identitet på nätet. 17-åringen hade en blogg om islam och moralfrågor. Bloggen citerades i tidningen.

Med facit i hand är det lätt för mig att säga att jag om jag varit ansvarig utgivare skulle ha berättat att det fanns en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. För HBT-rörelsen är det viktigt att hatbrottsfrågan inte glöms bort. Jag skulle inte citera bloggen då en internetsökning på orden leder direkt till bloggen och 17-åringens identitet. Jag skulle nämna religion ifall det enligt polisen har med saken att göra. Men inte vilken religion det rör sig om.

Det är känsligt att det är islam eftersom det finns svenskar som inte känner till vad islam är, utan bara tillgodogör sig denna rapportering. De visar sig få en bild av islam som våldsam och inskränkt. Jämför med när Åke Green uttalade sig om homosexualitet. Ingen talade om att alla kristna vill skära bort bölder från samhällskroppen, utan Åke Green sågs som det undantag han är. En variant av en i övrigt nyanserad och bred religion som den traditionelle svensken har mycket större kunskap om och erfarenhet av.

Är det av godo att, som man från tidningen QX håll hävdar i programmet Medierna på SR, (31 januari 2009, http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795) lyfta fram att det kan ha varit ett hatbrott? Det skulle i alla fall teoretiskt kunna skapa rädsla och fördomar i onödan bland homosexuella. I det här fallet har åklagaren uttryckligen sagt att det handlar om något vardagligare. Han ber media att avfärda hatbrottsidén.

Ska media göra som de blir tillsagda av en myndighetsperson? Naturligtvis inte bara sådär.
Allmänheten har rätt att få information. Men samtidigt, vad intresserar det mig som allmänhet att läsa saker som kanske sedan visar sig inte vara sanna?

Konkurrens från bloggvärlden
I samband med publiceringen av namn och bild på en hög militär som åtalades för våldtäkt på sin fru ska DN:s utgivare Jan Wifstrand ha fått övervägande stödjande kommentarer från sin läsarpanel: (Namn eller inte namn - en fråga om allmänintresse, 20 maj 2005, DN)

- Uppgifterna går ändå att få fram.

- Det är bättre att få allt sakligt belyst i DN än att läsa sensationsskriverier.

Från Aftonbladet hävdar man att man förlorar trovärdighet hos läsarna om man ”förtiger” information som läsarna kan få på annat håll. (Medierna SR, 31 januari 2009, http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795)
Det är en dålig ursäkt för att förklä till allmänintresse tidningens särintresse att publicera informationen för att sälja lösnummer. Samtidigt sätter Aftonbladet tonen för en viktig debatt om internetforumens påverkan på informationspubliceringen. Finns det en reell risk att svenskarna tröttnar på Aftonbladet eller SvD? Jag tror att de undervärderar svenskens källkritiska hållning. Kanske kommer media framöver få uppgiften att publicera brottslingars namn när dom fallit just för att inte fel personer ska bli uthängda på internet där det är fritt fram för spekulation och ingen etiksamling sätter gränser.

Folkbildning
Har media något ansvar för folkbildningen och integrationen? På sätt och vis ligger det i medias intresse, då man vill ge en så sann bild som möjligt av saker. När media bara berättar om extrem islam är det också det enda den traditionelle svensken kommer att veta. Vilka andra sätt än genom media har "Olle i Ulleröd" att få veta något om islam? Han har inte fått läsa om kärleksreligionen islam i skolan som vi 80-talister. Ordnar kommunerna integrationsprogram med interreligiösa och interkulturella mötesplatser i Sverige? Kommer Olle att söka sig muslimska vänner på eget initiativ bara för att lära känna? Knappast.
Ifall media inte ska behöva utelämna att 17-åringen i Malmö är muslim, faller ansvaret på media att ge en mer nyanserad bild av islam än man gör idag.

Blogg A: Nyhetsvärdering

När Sveriges ve och val (väl) blev en internationell nyhet


Vad gjorde att två svenska nyheter den gångna veckan avancerade till internationell media?

The New York Times webversion hade den 20 september överst på sidan en artikel om de inhämtade bärplockarna till de svenska skogarna. (http://www.nytimes.com/2010/09/21/world/europe/21sweden.html.) Times berättar om den misär de asiatiska arbetskraftsinvandrarna hamnat i, när förhållande för bärplockningen i norra Sverige inte blev som utlovats. En usel säsong, nästan utan bär att plocka, har skuldsatt dem istället för att ge inkomst. Bärföretagen flyr ansvaret och plockarna lever endast av kyrkans hjälp utan möjlighet att ta sig tillbaka hem.

På franska Le Mondes förstasida den 20 september var huvudnyheten skandalen i det svenska valet. En skandal är vad man pratar om här i Paris. Alla vännerna i den latinamerikanska kolonin och de franska vännerna har frågat och kommenterat. Vad gör valresultatet så sensationellt för dem har jag frågat mig? Ingen sa något när liknande saker hände i Belgien. Varför blev dessa två händelser nyheter?

Svaret kan ligga i att händelserna i de två artiklarna kanske är närmare sammanknutna än de kan verka.

De bangladeshiska och thailändska bärplockarna som gör det jobb ingen svensk vill göra är ett uttryck för det paradigmskifte som omärkligt ägt rum i det svenska jämlikhetstänkandet. Samma paradigmskifte som gjort att så många människor går och röstar på inte bara blåa partier utan nu även bruna. Det handlar om ett helt politiskt system och ideal som brutits ned.

Att SD rönt så stor framgång i det svenska valet blev en nyhet i franska Le Monde inte riktigt på samma sätt som när främlingsfientliga krafter fick makt i Österrike för några år sedan eller helt nyligen i Belgien och Ungern. Det är en skrämmande utveckling som delas av många europeiska länder. Att det sker i ännu ett litet land skulle i sig inte bli en förstasida i Frankrikes största dagstidning.

Hade det varit Schweiz (visste ni att kvinnor fick rösträtt där 1971?) eller Estland hade det inte varit fullt så franskt ögonbrynshöjande. Nu var det Sverige. Sverige som är modellen. Idealet. Det perfekta systemet som colombianer, spanjorer och fransmän pratar om hur de velat nå upp till. (Enligt min personliga erfarenhet är denna internationella uppfattning sann. Skrämmande, inte sant? Rasbiologiska institutets verksamhet inpå 70-talet och liknande svenska baksidor nämns sällan internationellt.)

Vilka logiska principer om nyhetsvärde följer detta? Det handlar som alltid om närhet. Det är dagsaktuellt och mycket nära i tid, javisst. Men vad gäller närhet i rum så torde de franska generalstrejkerna som pågår vara viktigare som förstasidesnyhet. Man måste vara beredd att dra paralleller för att förstå den direkta närheten för fransmännen (något mer än amerikanerna) i de här nyheterna. Och tänka något vidare kring närhetsbegreppet.

Nyheterna presenterades som ett förlorat gemensamt hopp. De kanske får nyhetsvärde genom att hoppet i sig står så nära människan, det sista som överger henne brukar man säga. Därför blev de nyheter.

Det gick upp för oss att till och med i Sverige lever en del människor under fullständigt ovärdiga förhållanden, utan att omslutas av socialsystem eller statlig hjälp när de behöver den. Ett hopp om jämlikhet, som om det inte dog, åtminstone falnade rejält när vi kunde läsa om att till och med Sverige valt in islamofober och invandringsfientliga i riksdagen.