29 september 2010 11:42. En röd flagga blinkar till på Facebook. One new invitation. Det är ett evenemang som går ut på att tända ett ljus för en blond leende flicka som blickar ut på oss från presentationsfotot för evenemanget. Hon är namngiven, både för och efternamn. Det tar mig 30 sekunder att, inte bara hitta information om att hon försvunnit och troligen mördats, utan också en facebookgrupp där man pekar ut en tänkt mördare med flera foton, namn och födelsedata. Flertalet kommentarer på sidan är grovt rasistiska och starkt invandringsfientliga.
Media i lagens tjänst
Aftonbladet har tagit på sig deckarrollen. Jag hittar snabbt ett stort uppslag på tidningens webplats om mordet. All fakta sånär som på den anhållnes namn lämnas ut. Tjejens för och efternamn återfinns. Med dem får man med en snabb facebooksökning fram vem den misstänkte 22-åringen är.
"Vet du mer? Hör av dig till Aftonbladet" står att läsa under artikeln.
Den utpekade 22-årige mannen är anhållen skäligen misstänkt för mord. Om han så är skyldig, vilken funktion fyller det för oss andra att veta vem han var? Skulle det skydda oss på något sätt från att bli utsatta för samma sak? Åtminstone i teorin är det rättssystemets uppgift. Om han är oskyldig, är chanserna små att han får tillräcklig upprättelse i efterhand.
I bästa fall har man som ansvarig utgivare i ett namnpubliceringsdilemma, styrkan (och ekonomin) att säga som Matti Lilja, ansvarig utgivare på Piteå-tidningen. Han kommenterar huruvida tidningen skulle publicera namnet på den 50-åring som satt frihetsberövad för mordet på Carolin Stenvall: (Allmänintresse är inte nyfikenhet, 3 november 2008, Piteå-tidningen)
- Mitt svar i dag är: Inte än - men kanske senare. Låt säga att 50-åringen fälls för det brottet. Då skulle vi överväga en namnpublicering.
De pressetiska rekommendationerna påminner om att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.
- Det innebär inte, som många tror, ett förbud mot att publicera namn på en misstänkt om det har uppenbart allmänintresse. Det är en uppmaning att behandla den misstänkte korrekt och inte döma på förhand. Huvudregeln är att man ska skriva om allt som är av uppenbart allmänintresse. Sedan kan man göra undantag om skadan av publiciteten anses så stor att den tar över allmänintresset, säger Lilian Öhrström på DN. (Namn eller inte namn - en fråga om allmänintresse, 20 maj 2005, DN)
Allmänintresse och allmänt intresse
Är det allmänintresse eller bara allmänt intresse att få veta 22-åringens eller 50-åringens namn? De flesta av oss har en omättlig nyfikenhet att få veta allt. Det är min drivkraft bakom att studera journalistik. Men finns det en nytta i att vi får veta allt? Jag ställer mig bakom tidigare pressombudsmannens Olle Stenholms formulering (Allmänintresse - eller oemotståndlig nyfikenhet? 8 maj 2006, SvD):
- Jag gör åtskillnad mellan "allmänt intresse" och allmänintresse. Det förra kan vara vad som helst som intresserar människor, även skvaller. Allmänintresset ska vara något som folk har nytta av att känna till, något som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i.
Förespråkare för namnpublicering
- Svenska medier har gått med på alltför hårda regler för namns nämnande. De skadar alla utom brottslingen, säger medieforskaren Stig Hadenius. (Att inte publicera namn kan underlätta mord, 15 april 2008, DN)
Är det troligt att en tidigare namnpublicering på Engla Höglunds mördare hade kunnat förhindra mordet? Stig Hadenius argumenterar:
- På ansedda Washington Post i USA hävdar man att det finns två skäl att sätta ut namn och bild på brottslingar även innan de är dömda. Det ena är att det kan göra att vittnen blir medvetna om att de sitter inne med viktig information om den misstänkte. Det andra att helt oskyldiga kan bli misstänkta om medierna anonymiserar den häktade till att bli till exempel "42-åringen".
Om en namnpublicering kan skada människor ska man avstå såvida inte det uppenbara allmänintresset är ännu större, säger de etiska reglerna. Hadenius tycker att det kan vara minst lika angeläget att tänka efter vad som en utebliven namnpublicering kan innebära:
- Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam bara de vetat om faran.
Det är bra att Hadenius för upp debatten men kan han verkligen mena att vi bör styras av rädsla? Jag finner inte kopplingen mellan namnpubliceringen och mamman som låter sitt barn cykla ensam.
Främlingsfientlighet
När två unga killar, 17 och 15 år, anklagades för att ha mördat en homosexuell man i Malmö publicerade i synnerhet Aftonbladet så mycket information att det på en gång gick att få fram den ene killens identitet på nätet. 17-åringen hade en blogg om islam och moralfrågor. Bloggen citerades i tidningen.
Med facit i hand är det lätt för mig att säga att jag om jag varit ansvarig utgivare skulle ha berättat att det fanns en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. För HBT-rörelsen är det viktigt att hatbrottsfrågan inte glöms bort. Jag skulle inte citera bloggen då en internetsökning på orden leder direkt till bloggen och 17-åringens identitet. Jag skulle nämna religion ifall det enligt polisen har med saken att göra. Men inte vilken religion det rör sig om.
Det är känsligt att det är islam eftersom det finns svenskar som inte känner till vad islam är, utan bara tillgodogör sig denna rapportering. De visar sig få en bild av islam som våldsam och inskränkt. Jämför med när Åke Green uttalade sig om homosexualitet. Ingen talade om att alla kristna vill skära bort bölder från samhällskroppen, utan Åke Green sågs som det undantag han är. En variant av en i övrigt nyanserad och bred religion som den traditionelle svensken har mycket större kunskap om och erfarenhet av.
Är det av godo att, som man från tidningen QX håll hävdar i programmet Medierna på SR, (31 januari 2009, http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795) lyfta fram att det kan ha varit ett hatbrott? Det skulle i alla fall teoretiskt kunna skapa rädsla och fördomar i onödan bland homosexuella. I det här fallet har åklagaren uttryckligen sagt att det handlar om något vardagligare. Han ber media att avfärda hatbrottsidén.
Ska media göra som de blir tillsagda av en myndighetsperson? Naturligtvis inte bara sådär.
Allmänheten har rätt att få information. Men samtidigt, vad intresserar det mig som allmänhet att läsa saker som kanske sedan visar sig inte vara sanna?
Konkurrens från bloggvärlden
I samband med publiceringen av namn och bild på en hög militär som åtalades för våldtäkt på sin fru ska DN:s utgivare Jan Wifstrand ha fått övervägande stödjande kommentarer från sin läsarpanel: (Namn eller inte namn - en fråga om allmänintresse, 20 maj 2005, DN)
- Uppgifterna går ändå att få fram.
- Det är bättre att få allt sakligt belyst i DN än att läsa sensationsskriverier.
Från Aftonbladet hävdar man att man förlorar trovärdighet hos läsarna om man ”förtiger” information som läsarna kan få på annat håll. (Medierna SR, 31 januari 2009, http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795)
Det är en dålig ursäkt för att förklä till allmänintresse tidningens särintresse att publicera informationen för att sälja lösnummer. Samtidigt sätter Aftonbladet tonen för en viktig debatt om internetforumens påverkan på informationspubliceringen. Finns det en reell risk att svenskarna tröttnar på Aftonbladet eller SvD? Jag tror att de undervärderar svenskens källkritiska hållning. Kanske kommer media framöver få uppgiften att publicera brottslingars namn när dom fallit just för att inte fel personer ska bli uthängda på internet där det är fritt fram för spekulation och ingen etiksamling sätter gränser.
Folkbildning
Har media något ansvar för folkbildningen och integrationen? På sätt och vis ligger det i medias intresse, då man vill ge en så sann bild som möjligt av saker. När media bara berättar om extrem islam är det också det enda den traditionelle svensken kommer att veta. Vilka andra sätt än genom media har "Olle i Ulleröd" att få veta något om islam? Han har inte fått läsa om kärleksreligionen islam i skolan som vi 80-talister. Ordnar kommunerna integrationsprogram med interreligiösa och interkulturella mötesplatser i Sverige? Kommer Olle att söka sig muslimska vänner på eget initiativ bara för att lära känna? Knappast.
Ifall media inte ska behöva utelämna att 17-åringen i Malmö är muslim, faller ansvaret på media att ge en mer nyanserad bild av islam än man gör idag.
