Journalistens politiska agenda
- Günter Wallraffs Längst därnere och Åsne Seierstads Ängeln i Grozny
Som i Liza Marklund-debatten hos publicistklubben (http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/) uppehåller jag mig vid vad skribenten utger sig för att komma med. Min utgåva av Günter Wallraffs Längst därnere (Pocky 2003) har ett förord som konstaterar att situationen för migrantarbetare inte förändrats sedan boken kom ut 1985. Jag kan inte som debattrabiata Annika Widebäck och Jan Guillou fastna i huruvida boken kallas reportage, roman eller dokumentärroman. Dels för att här inte finns några etiketter, dels för att det är ointressant då flertalet läsare ändå inte vet skillnaden. Gör ens alla författare det?
Nu handlar det ändå om Wallraff. Och när det handlar om journalisten som gett upphov till ett nytt verb i SAOL, att wallraffa, är inte debatten kring Liza Marklund helt applicerbar. Wallraff har nästan genomgående fått domslut till sin fördel när företagen han granskat stämt honom för förtal. Även då hans metoder tangerat gränsen för vad som är lagligt har domstolen hänvisat till allmänintresset.
När jag läser om hur Günter Wallraff förklädd till turkisk arbetskraftinvandrad infiltrerar byggnads-, snabbmats- och läkemedelsbranschen förväntar jag mig sålunda ett reportage, jag läser det som ett dokument över vad han faktiskt har upplevt i sin roll som Ali.
Wallraff förtydligar att ”samtalen med kyrkans funktionärer är autentiska” så att jag inte ska tänka att ”nu har han väl ändå överdrivit” och börja tvivla på hela bokens sanningshalt, i samband med att katolska präster jagar Ali på dörren då han vill låta sig döpas in i gemenskapen.
Som i vilket sammanhang som helst sätter en liten ”lögn” hela vårt förtroende i gungning. Ifall det i efterhand skulle komma fram faktafel skulle jag känna mig lurad. Det står ingenstans att boken är en exakt återgivelse av den så svårdefinierade ”sanningen” eller att Wallraff inte skulle ha överdrivit för att förtydliga sitt budskap. Men boken ger ett tydligt sken av att hålla sig till vad som hänt.
Hela min uppfattning om kriget i Tjetjenien grundades på Åsne Seierstads bok Ängeln i Grozny när den kom ut. När jag möter ryssar som tycks någolunda intresserade av politik försöker jag försiktigt få en bild av deras syn på kriget. Även de mest globalt, pacifistiskt vänsterorienterade försvarar Ryssland och kriget mot ”terroristerna.” Några tjetjener har jag av förklarliga skäl inte kunnat fråga här på hemmaplan. Medias bevakning av landet är död. Kritiska röster mot kriget har tystats.
Åsne Seierstads försvar av tjetjenerna vill jag alltså kunna lita på. Även om jag inte litar på media och föredrar att uppleva allt själv, vilket jag också har gjort på många platser, så har Åsne gjort det jag själv inte hunnit. Hon har varit i Tjetjenien.
Hon har också varit i Kabul och Bagdad. Ifrån Bagdad handlade boken mest om hennes egna upplevelser som inte fått plats i nyhetsrapporteringen. I Kabul om en familj och en bokhandlare som gick till attack mot Åsnes bok. Minnen från den debatten talar dessvärre inte till hennes fördel.
Vad vill man med en reportagebok? När man som Åsne Seierstad skriver om människor långt bort som inte förstår bokens tryckspråk är det förstås extra lockande att slipa historien för effektens skull. För att få en bättre historia. Mer genomslag. Fler läsare. Det vill säga fler sålda böcker och mer pengar om man ser det ur ett kommersiellt syfte. Större påverkan och samhällsdebatt om man ser det som ett ädelt syfte. Åsne hävdar i efterordet till Ängeln i Grozny att bokens vuxna centralfigurer godkänt texten. Är det praktiskt möjligt?
Att det inte finns en objektiv sanning utgår jag från att vi inte behöver debattera. En journalist väljer alltid sin vinkel. Men hur ska jag veta om boken beskriver det som utspelat sig framför reporterns ögon eller om inte ens det stämmer.
Överdriver Åsne Seierstad i Ängeln i Grozny? Jag vill veta om Günter Wallraff någongång överdriver. Förändrar överdrifter och förenklingar innebörden i det som skildras? Jan Guillou säger att han sysslat med att blanda fakta och fiktion sedan 1971. Han har uttryckt att han använder faktaluckorna, där information saknas, till att fylla ut med fiktion. För att förtäta en historia kan det säkert underlätta att väva samman två människoöden till en person för att få färre karaktärer. Men det är fortfarande saker som har hänt.
Och i vilken utsträckning kan jag förlita mig på mina källor? I Peru mötte jag en man som berättade om tortyren han utsatts för av militären vid en händelse i en kvarn under kriget. Att människor torterades i kvarnen har bekräftats från alla håll, däremot visade det sig att den här mannen inte säkert var med.
Som skribent gäller det att vara medveten om läsarnas förväntningar. Vilken etikett sätter jag på min berättelse? ”En sann historia” som på Liza Marklunds Gömda får garanterat många läsare att tro att det är ett reportage. ”Baserat på en sann historia” signalerar fortfarande att historien kan vara viktig för samhällsdebatten utan att detaljerna granskas minutiöst. Som läsare vill man inte bli lurad. Som människa över huvud taget vill man väl inte tro på något och sedan upptäcka att man blivit uppsåtligt förd bakom ljuset, om det så är i ett högre syfte?
Vad blir resultatet? Trots att det inte är journalistens uppgift att komma med de politiska lösningarna, det äventyrar förmodligen objektiviteten, så torde hos den undersökande journalisten finnas en kalkyl av risker i relation till resultat. Förstör Günter Wallraff sin rygg på kolverket och sitt immunförsvar som försökskanin hos läkemedelsföretagen för att förändra någonting? Blir samhället bättre av dessa insatser eller blir det åtminstone inte sämre? Jag vill ha en indikation på vad resultatet blivit, hur svårmätt det än må vara.
Varför gör de det? Är det i solidaritet med tjetjenerna eller sanningens tjänst Åsne Seierstad åker till krigen?
Vilka är drivkrafterna och motiven hos journalister som utsätter sig för livsfara för att uppdaga undanhållen, obekväm information? Överdriver Åsne och Wallraff någon gång sin egen insats, farorna de utsätter sig för, för att få större hjältepatos? Det kanske bidrar till fler läsare. Är det så farligt ifall de gör det?
Rimligtvis ligger det i Liza Marklunds såväl som i Åsne Seierstads och Günter Wallraffs intresse att hålla en debatt vid liv. Fler människor känner sig nödgade att läsa boken för att se vad debatten handlar om. Fler människor uttrycker sina åsikter när debatten blir hätskare, både försvarare och de anklagande. Och det var väl det de ville? Få igång en debatt. Lyfta frågan om kvinnomisshandel, om de glömda tjetjenernas situation och migrantarbetarna i världens modernaste Europa. Ju längre debatten pågår, desto bättre alltså för skribenten. Så Liza Marklund kan kosta på sig att kasta ur sig motsägelser som ”Allt är sant” och ”Det är inte en journalistisk, utan skönlitterär text”. Hon balanserar mellan att skapa debatt och inte förlora trovärdigheten.
Från Wikipedia: Wallraffa är en svenskspråkig beteckning för en journalistisk arbetsmetod där en reporter uppträder under falsk identitet för att på så sätt få material till reportage eller böcker. Begreppet syftar på den tyske journalisten och författaren Günter Wallraff som sedan 1970-talet har publicerat en mängd reportage och böcker som bygger på att han, ofta utklädd, har levt en tid i den miljö som han vill skildra. På så sätt har han skaffat sig erfarenheter och underlag till reportage som till exempel beskriver situationen för invandrare som lever utan uppehållstillstånd. Arbetsmetoden har en lång historia. Ett tidigt svenskt exempel är Ester Blenda Nordström (signaturen Bansai) som år 1914 arbetade som piga på en bondgård. Hon publicerade sin historia i Svenska Dagbladet och i boken En piga bland pigor.
