Det känns som att journalistiken har försämrats när man läser The Element of Journalism (Kovach och Rosenstiel) och introduktionen till den här blogguppgiften. Men har de traditionella medierna någonsin levt upp till den standard som formuleras i The Elements of Journalism? Åtminstone under min livstid tycker jag att svensk media såväl som amerikansk har haft svårigheter med minst tre av de journalistiska budorden som Kovach och Rosenstiel formulerar.
Journalism's first obligation is to the truth.
- Its first loyalty is to citizens.
- Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
Har inte olika medier alltid varit formade av politiska och i vissa fall religiösa värderingar? Och av journalisternas fördomar? Är det något nytt att medierna är påverkade av dem som finansierar dem? Det är tydligare i USA än i Sverige i och med exempel som Fox News Channel. Men med färre svenska utrikeskorrespondenter och ökad användning av nyheter från amerikanska nyhetsbyrån AP är det väl svårt att förneka att det är en verklighet även i Sverige?
Vem kan förneka, oavsett politisk sida, att konflikten mellan Israel och Palestina fortfarande är ett av de mest talande exemplen där medias rapportering tycks vara formad av både politk, ekonomiska intressen, religiös övertygelse, rena fördomar och brist på eget utforskande på plats?
Det är naturligtvis fel att det ska behöva vara så. Men går det att undvika?
Kovach och Rosenstiel citerar (s.40) Richard Harwood som säger att det finns sanningar som är lättare att berätta objektivt än andra. Vilket lag som vann en fotbollsmatch och med vilket resultat är oftast lätt. “But the story of why the Giants lost can be told in a hundred different ways-each story being written through a different lens that is fogged over by stereotypes and personal predilections.”
Som väl är har det funnits en mångfald inom media. Olika tidningar, olika kanaler och olika reportrar har rapporterat med olika vinklar om samma händelser. Detta bör fortsätta finnas, i brist på efterlevnad av de journalistiska budorden.Nu upprätthålls denna balans av extrema parter som Fox news och Al-Jazeera eller Svenska Dagbladet och Arbetarnas fria. Jag efterlyser fler aktörer.
På senaste tid har vi dessutom fått en version av de traditionella medierna och en annan av de “sociala medierna” i en del frågor.
Gammelmedia har missat något, visar de samstämmiga kommentarerna på nätartiklar från flera olika länder om Wikileaks och Julian Assange.
Som denna kommentar på DN-artikeln “Julian Assange – högaktad och högmodig”, 9 dec 2010:
"Det är inte konstigt att media pratar så mycket mer om Julian Assange och Wikileaks än om vad dokumenten avslöjar. "Shoot the messenger" genom att svärta ned deras rykte, sprida desinformation och få bort fokus från det som räknas. Det viktigaste som Wikileaks har avslöjat i diplomathärvan enligt mig är det förakt för demokrati som världens ledare visar, Sveriges hemliga inofficiella samarbete med USA, fransk minister lovar att stanna i Afganistan till "tidens slut" trots att 80% är emot kriget."
JL 14:92, 11 december 2010.
Vilka tror vi att nyhetskonsumenterna känner mest förtroende för? Det är lättare att identifiera sig med de skribenter som utgör de “sociala medierna”. De är ju vi själva. På så sätt tillskrivs de mer äkthet.
Det är bra att gammelmedia inte viker sig för opinionen och bara stryker läsarna medhårs. Det är medias uppgift att tillföra fler uppgifter och nytt ljus. Jag välkomnar Assangekritiska porträtt och en allsidig rapportering om våldtäktsanklagelserna.
Men varför har så få tidningar och TV- och radiokanaler lyft fram innehållet i de komprometterande Wikileaksdokumenten? Varför har desamma istället lyft fram häxjakten på Julian Assange som huvudnyhet? Fokus ligger på vilket potentiellt (och högst eventuellt) hot Wikileaks utgör mot diplomatin och amerikanska militärer. Jag förstår inte varför journalistiken inte ställer sig på journalistikens sidan.
Är företrädarna för gammelmedia helt enkelt avundsjuka på Julian Assange? Wikileaks har enligt Julian Assange släppt fler hemliga dokument än samlad pappersmedia har gjort genom hela tidningshistorien.
Dessutom verkar Assange och hans kollegor på nätet. Det tycks gå kalla kårar utmed pappersmedias ryggrad. Nätet är ett område man ligger efter på. Ett hot med andra ord.
Det är glädjande att mängder av nyhetskonsumenter världen över inte accepterar detta.
Kovach och Rosenstiel pratar om hur den objektiva sanningen är något som byggs upp över tid. (s.44) Allt eftersom man får fler pusselbitar på plats.
Jag skulle vilja tilläga att den objektiva sanningen byggs upp av flera aktörer som samverkar. Olika media med olika vinklar, i dialog med nyhetskonsumenterna och sociala medier.
Som det sista budordet i The Elements of Journalism säger:
“Citizens too, have rights and responsabilities when it comes to the news.”
PS. Mitt nyårslöfte för 2011 är en bojkott av dn.se fastän den är den mest strukturerade av de svenska nyhetssajeterna. De har låtit sin kommentarfunktion ligga nere alltför lång tid för ett normalt “byte av plattform” samt tagit bort de hundratals läsarkommentarerna på artiklarna om Wikileaks och Julian Assange.
